Anders Welin – om koldioxidbudgeten och politiska mål

Anders Welin – Skribent och föreläsare med expertis inom hållbarhetsfrågor

Om Anders

Anders Welin är skribent, föreläsare och medgrundare av seminarieserien Hållbarhetsresan – från omedvetet ohållbar till medvetet hållbar. Under tre seminarier får deltagarna kunskaper och insikter om hållbarhetsutmaningarna vi står inför och hur de kan påverka genom att visa personligt hållbart ledarskap i de sammanhang där de verkar – helt enkelt leva ett mer hållbart liv”. Mer om Anders finns att läsa på hans hemsida. Här ger han sin syn på problematiken kring hanteringen av det återstående utsläppsutrymmet av växthusgaser.

Utsläppsutrymme och Parisöverenskommelsen

Hur ser det framtida utsläppsutrymmet ut om Parisöverenskommelsen skall kunna få det önskade resultatet, att hålla temperaturökningen under 2 grader och helst under 1,5 grader? Hur snabbt behöver utsläppen minska då?

Den som följt debatten efter överenskommelsen i Paris är medveten om att de utfästelser om utsläppsminskningar som finns för närvarande är otillräckliga. Nu handlar det mer om tre graders temperaturökning till år 2100 och därmed sammanhängande konsekvenser i form av bl. a. snabbare smältande isar, mer extremväder (t ex torka, översvämningar, varmare värmeböljor, kraftigare orkaner och tyfoner) som i sin tur också kan påverka matproduktion, växt- och djurliv.

I den senaste forskningssammanställningen från FN:s klimatpanel (IPCC) finns beräkningar på hur mycket koldioxid (CO2) som kan släppas ut utan att temperaturökningen överstiger 2 grader. (För närvarande har temperaturen ökat med ca 1,1 grad.)
Det som återstår av utsläppsbudgeten för att klara 2-gradersmålet är ca 800 miljarder ton koldioxid. Detta motsvarar ca 20 års utsläpp med nuvarande takt. Därefter måste nettoutsläppen av koldioid vara noll. Hur kan man förhålla sig till det?

Jag har börjat se koldioxid-budgeten som ett glas, när det är fullt är det fullt. Ett utsläpp av fossil koldioxid hindrar i praktiken således någon annan att göra motsvarande utsläpp. The Guardian har ett räkneverk som räknar ner tiden som återstår till dess att ”glaset är fullt”. Parisavtalet innehåller också ett mål om att helst hålla temperaturökningen under 1,5 grader. Den gränsen lär vi passera inom 5 till 10 år. Om vi skall kunna hålla oss under två grader behöver vi halvera utsläppen från förbränning av fossila bränslen vart 10:e år. En årlig minskning med ca 7%. Denna takt benämner Professor Johan Rockström “Global Carbon Law“.

Hur länge kan vi fortsätta våra klimatpåverkande utsläpp med nuvarande takt?

De historiska utsläppen kommer till största delen från höginkomstländerna. Om vi skall lägga en rättviseaspekt på utsläppsminskningen så bör höginkomstländer som Sverige minska utsläppen i snabbare takt. En sådan fördelning skulle lämna utrymme för låginkomstländer att öka sina utsläpp och sin levnadsstandard. Kevin Anderson, professor i klimatledarskap i Uppsala, anger att då behöver utsläppen i Sverige och andra höginkomstländer minska med minst 10 % per år. Något liknande har inte världen skådat tidigare. Det diskuteras visserligen tekniska lösningar för att avskilja koldioxid, men det finns endast någon enstaka storskalig lösning för detta (i de norska oljefälten). Vi lägger helt enkelt ansvaret på våra barn och framtida generationer att lösa problemet om vi inte agerar nu. Utifrån den aspekten ser jag det som att klimatfrågan har blivit en etisk fråga. Vem behöver utsläppsutrymmet bäst?

För egen del blir det särskilt tydligt när jag tänker på de som är barn idag. Jag blev morfar i augusti i fjol, en fantastisk känsla! Men innan vårt barnbarn fyller 20 år kommer koldioxidbudgeten att ta slut om vi inte minskar utsläppen. Hur kommer det att kännas? Detta faktum har gjort att jag fått ett starkare skäl att minska mina egna utsläpp. Det finns en tydlig mottagare av mina utsläppsminskningar. Vårt barnbarn lär ha behov av att göra fossila utsläpp i framtiden. Jag gör därför ett utbyte med honom. Det blir så mycket tydligare jämfört med att lite diffust prata om framtida generationer eller de som lever i låginkomstländer som befinner sig i utveckling mot högre levnadsstandard. För att inte tala om de ca fyra miljarder människor som jordens befolkning förväntas öka med till 2100.
Klimatet påverkas även av andra växthusgaser (t ex metan, lustgas, ozon) men de är inte lika långlivade i atmosfären som koldioxid. En del av koldioxiden ligger kvar över 1000 år i atmosfären och bidrar till uppvärmningen. Därför är det viktigast att prioritera att minska utsläppen av fossil koldioxid.

Så hur går vi framåt?

Det är den enklaste sak i världen att påstå att det i praktiken inte spelar någon roll om vi i Sverige minskar våra utsläpp, men hur etiskt är det att bortse från de framtida behoven hos våra egna barn och barnbarn? Dessutom är de globala åtagandena om utsläppsminskningar gjorda per land. Vi behöver därför sätta mer press på politikerna att utforma en politik som minskar utsläppen snabbare än nuvarande takt (globalt ökar utsläppen fortfarande). Så länge vi inte har tekniska lösningar som kan minska halten av koldioxid i atmosfären, på plats, är min uppfattning att vi bör tillämpa försiktighetsprincipen (som är vägledande i andra miljöregelverk) och minska utsläppen av fossil koldioxid i enlighet med Global Carbon Law. Gör en personlig utsläppsberäkning på tex. klimatkalkylatorn så kan du se hur du ligger till i utgångsläget. Då går det också att ta fram en plan över hur utsläppsminskningen skall kunna göras under de närmaste 10 åren. Ta även upp den frågan på din arbetsplats och i andra sammanhang där du verkar. Samtidigt gäller det att påverka politikerna så att regelverken anpassas till detta.
Vilka effekter jag tror att kunskapen om koldioxidbudgeten kan få kommer jag att ta upp i mitt nästa inlägg, “Kan drömmen om livet vid Medelhavet bli en mardröm?”

Jag har häpnats över hur diskussionen om flygets klimatpåverkan har förts på senare tid där det bland annat propagerats för ökat flygande, mot bakgrund av de fakta jag redovisat ovan. En insikt jag fått är att jag felaktigt trott att politikerna är ledarna som skall lösa frågan. Politikerna ser bara ut att följa väljarnas vilja enligt den senaste opinionsundersökningen. Det är alltså vi väljare som är de verkliga ledarna. Vi behöver tydligt tala om för politikerna att det är hög tid att ta tag i klimatfrågan på allvar.