Planetskötare, övergångsställen, konst- och skotankar av Josefin

Josefin Liljeqvist – Innovativ entreprenör som tagit fram världens första spårbara sko.

 

Om Josefin Liljeqvist

Grundare av och VD på JOSEFINLILJEQVIST.com och Responsible Systems. Har tagit fram världens första spårbara lädersko, Andrew via JOSEFINLILJEQVIST.com och jobbar nu med att digitalisera läderproduktionsprocesser ifrån gård till slutprodukt genom mjukvarusystemet Responsible Systems. Jobbar för en värld där alla historier är lika viktiga, där FN utökar agenda 2030 med ett mål om djurskydd och ”kindness is the new black”.

 

Planetskötare, övergångsställen, konst- och skotankar av Josefin

Jag kommer ihåg när vi pratade trender. Jag och en vän. Vi diskuterade hur viktiga de egentligen är, för modeföretagen och konsumenten. Vikten av att pricka rätt, ha koll på de senaste visningarna, de senaste siluetterna och materialen. Att ett företag satsar på ”fel” trend i fel säsong, kan vara förödande. Jag tror att vi indirekt pratade om vikten av att passa in genom rätt val av outfit. Som att rätt outfit i rätt trend kunde förändra världen.

Trender har aldrig riktigt fascinerat mig, jag har varit bra på de och de har intresserat mig. Men vad som fascinerar mig är varför trenden tillkommer. De oberoende omvärldsanalyserna, som kommer ifrån ett personligt perspektiv. Som jag tror är grundstenen i all konstnärlig utövning. Möjligheten att ge vidare, skapa historia, lämna spår i sanden trots att vi är på fastlandet sedan länge. Möjligheten att uttrycka oss och påverka.

Min vän sa en gång ”Det som sker innan catwalken, är mer att designers fascineras över något så banalt som ett övergångsställe. Ett vardagligt ting. Inget extravagant. Utan tanken blir det unika och designar därefter. Sedan når den kollektionen catwalken och då fascineras vi över vad som är rätt och fel, i trender.

Den enskilda tanken har nu blivit till en trend vars historia gått förlorad. Vi vet inte längre varför 50 talet och 60 talet såg ut på ett visst sätt, bara att det kan vara en trend. Samtidigt när detta sker så tappar mode sin trovärdighet. Går ifrån att vara den tydligaste avspeglingen av omvärldens krig, börsras och uppgångar, konjunkturer och gränsöverskridande situationer. Till att berätta hur vi borde klä oss för att bli accepterade som individer. För det var en gång modets uppgift att skapa utifrån världens förutsättningar och inte på världens förutsättningar.

I detta tappar designers också fokus. Jag som designer, var lärd att kunna modehistoria, trendutveckling, materialkunskap men aldrig pratade vi om varifrån våra material kom. På riktigt. Många designer, mig inkluderat innan jag började fundera över allt, hade aldrig besökt ett slakteri, ett garveri. Varit med när ett djur föds. När det dör.

Utan vad som ständigt lyfts är utseendet på lädret och hur bra Skandinaviska kor är. Inte för att vi har bland de bästa djurlagarna i världen, utan för att deras skinn inte blir på repigt, eftersom vi har få mygg och lite taggtråd.
I framtiden hoppas jag att det diskuteras vilka material vi bör använda för att ha en hållbar planet, hur djurets livskvalité är lika viktigt som slutprodukten. Hur ser en produktionskedja ut, ifrån första till sista detalj. Där allt kan spåras, inte bara designers val, som det oftast är idag. Den industrin skulle jag vara stolt att vara del av.

Ibland när vi sätter på oss skor och kläder, då ser vi bara till det uppenbara. Siluetten, färgen och materialet. Låt oss se bortom detta, och tänka en gång extra. Varför har jag köpt just detta, vad vill kreatören av detta, säga? För om du ser bortom vilken trend, butik eller vilket pris du betalar. Då kan du se hur magin fungerar och komma tillbaka till platsen där någon satt vid ett övergångsställe och funderade över livet. Du kommer komma till insikt att du köper en del av någons själ i varje sak du köper, en tanke, en önskan, ett budskap. Så, försök att öppna ditt hjärta för de historier som är grunden till att mode finns. Då kommer du inte längre känna att du behöver se ut på ett visst sätt för att passa in, du kommer förstå att du redan är en del av samma planet, som alla andra. Så klä dig efter vad jorden säger att vi kan bruka och inte utifrån hur vi kan. För kan och borde, är två olika saker.

Det som är intressant är att den första designern tänker inte trender, färger, vilken lönsamhet kollektionen ska bära, vilka siluetter som säljer vs säljer inte. Den skapar endast genom att ta in världen. Genom att kolla på detta övergångsställe, så kanske hen kommit till insikt sin egen betydelse här i världen och gör en svart vit kollektion, för att spegla på fängelset i sitt eget sinne, som den nyss hittade nyckeln till och blev fri i sitt skapande. Efter 5 år hittas samma plagg i ett sämre material någonstans och meningen är förlorad. Kläder och skor i alla prissättningar och material ska finnas, det är jag absolut för. Men vi får inte tappa magin. Magin som visar att allt hänger ihop.

Det är här jag tycker att riktigt konst och design skapas. Konst som skapas för att ge känslor, få nästa människa, bäraren av skon eller plagget, att utveckla sig själv. Sin egen bild av omvärlden. Någonstans så tror jag att det är därför det finns kreatörer, entreprenörer och konstnärer. Alla har de gemensamt skapandet, att vara fri i sitt liv och ge vidare den känslan. Det vill jag med mina skor bidra till. Att individen som bär mina skor förstår varför mode finns, hur allt som finns i världen, allt positivt, negativt hänger ihop och måste hänga ihop för att vi alla delar samma kretslopp. I mina skor så återfinns detta i de små detaljerna som varje skor har. I varje sula, foder eller plös. Hur varje fabrik, varje söm, varje sula har en historia att berätta. De är inte bara är ett objekt som täcker våra fötter på ett mycket tilltagande sätt. Utan att vi också förstår och respekterar den idén att skon Den hade en historia att berätta långt innan jag visste om att just det lädret skulle bli en sko. Den hade en historia att berätta långt det blev ett läder. När det fortfarande var en ko. Den hade en historia att berätta långt innan slaktaren tog dess liv. Den hade en historia innan den dog.

Ibland känner jag att jag jobbar i motvind. Att ha ambitionen att rädda världen, en sko i taget, är rätt tungt vissa dagar. Speciellt när kollektionen ännu inte lanserats. Därför blev jag så glad när jag surfade på nätet och snubblade över en bonde som tänker väldigt likt mig. Hans hemsida har tom under kontakt –ska vi rädda världen ihop? Direkt plockade jag upp telefonen och ringde honom. Vi hade en trevlig pratstund och bestämde oss för att ha ett möte framöver, då jag ska få se gården och djuren.
Såhär fint skriver han, Adam Arnesson, i ett inlägg (2016-06-27)

Jag vill att fler ska våga bli planetskötare. Jag vill skapa framtidens hållbara lantbruk. Vad sägs om att utgå från något som vi alla bör ha en inneboende kärlek till – maten? Genom glädje, kärlek och planetskötande kan vi äta oss till en räddad värld.

Ofta finner jag mig närmare lantbruket, livsmedelsindustrin och restauranger i tänket. Alla bra kockar, bönder och matlagare vet att de måste visa respekt för råvaran för ett bra resultat, i köket. Det är väldigt svårt att skapa en magiskt rätt med dåliga råvaror. Här har vi inte kommit lika långt i modevärlden, vi är en bra bit på vägen. Men vi har en lång väg kvar att vandra, tills alla djur har en godkänd behandling innan slakt. För läderindustrin är direkt beroende av livsmedelsindustrin, därför tror jag att vi måste börja premiera de bönder som har bra djursyn. Svårare än så är det inte.

När min mamma gifte sig för några år sedan, så gifte hon sig på Åland. Åland har en härlig tankegång till sina råvaror vilket upptäcktes när hon ville ha oxfilé på menyn och hotellet säger ”det går inte, vi har inte så många oxar på Åland just nu”. Snacka om att förstå efterfrågan och tillgång.

Precis så tror jag vi måste börja tänka. Tillgång och efterfrågan och respektera våra råvaror, oavsett om vi är bonde eller designer. Att se oss själva som en del av en helhet och inte i toppen av pyramiden, det är nog början. Slutet? Ja det ligger i framtiden när vi alla är planerskötare och vår jord mår lite bättre. Det är en trend jag skulle vara stolt över.